Senaste tiden har jag väldigt distinkt kännt av en förändrig hos mig själv. En mycket dålig sådan! Ni som känner mig väldigt väl, vet att jag är en väldigt ordningsam person, som väldigt gärna vill ha bra koll på alla mina saker, och över allt som händer! Jag använder mig gärna av listor och punktar upp viktiga saker. Ni vet, så man har en bra översikt. Annars blir det kaos i mitt huvud.
Vidare till denna historien hör att jag AVSKYR när människor kommer försent. Det är verkligen en av de värsta egenskap en människa kan ha enligt mig. Att någon kommer försent kan verkligen förstöra en hel träning, eller vad det nu är man har planerat in. Självklart händer det alla ibland, men det finns ändå vissa personer som det händer lite oftare än andra. Tycker att det är mycket arrogant och självupptaget. Hursomhelst, det är dags att introducera en gammal bekant i denna historia, som kommit att betyda mycket för min självinsikt de senaste månaderna, nämligen Maria Gällerstedt!
Denna dam är en av de personer som ganska ofta kan trilla in lite sent, och jag minns att en dag så ställde jag henne mot väggen och frågade hur det kom sig att hon alltid kan komma sent. Hon svarade faktiskt att för några år sedan var jag precis som du, hade full ordning på allt och kom gärna kanske 10 minuter före utsatt tid, men helt plötsligt hände något. Det gick nästan som över natten, och helt plötsligt försov jag mig på morgnarna, kom sent till möten, och glömde bort saker jag planerat. Det finns liksom inget att göra åt det, det bara händer.
Summa summarum; senaste beachvolleyturneringarna har jag tappat bort sammanlagt 5 klädesplagg (dvs fler än jag gjort sammanlagt under mina 4 tävlingssomrar hittils, jag har sprungit ikapp bussen 3 gånger DEN HÄR VECKAN, något som aldrig hänt mig någonsin tidigare. Jag råkade även ta fel på busskortet och ett gammalt jävla mecenatkort som gick ut i november 2011, så när jag väl sprungit ikapp bussen kl 06.55 imorse fick jag stå där som ett fån och försöka få mitt gamla mecenatkort att blippa i busskortsautomaten, något ni säkert förstår var helt omöjligt.
Några rådjursblickar senare fick jag åka med den snälla busschauffören till jobbet ändå.
Hur gick detta till egentligen? Är jag nu officiellt vuxen? Trodde detta skulle medföra att man bar omkring en stor filofax överallt och bara ville äta mörk choklad (EN bit), men nej!
Jag skulle gärna vilja stanna kvar i min ordningsamma och pedantiska personlighet bara några år till, men detta är kanske något som är svårt att kombinera med ett heltidsjobb, en beachvolleysatsning, samt ökad utslitning av de små, små grå..
Vill ändå rikta ett tack till Maria, utan dig hade detta varit mycket svårare att greppa!
Ha en riktigt skön helg nu allihopa, och hojta till om ni ser några klädesplagg som ser ut att vara mina, eller kanske ett busskort.
