Om hatkommentarer och kjempeledsna norrmäm

Under mina år (ja! :D) som bloggare har jag nu hunnit med att beröra många ämnen. Det har skrivits och skämtats om män, kvinnor och barn. Utlänningar och rasister, djur och natur, idrottare och sjukgymnaster, samt en hel del annat smått och gott. Exempelvis norrmän (men jag menar, komigen, dom är ju överallt och bara beeeeer mig att skämta om dem =) Nej men seriöst, en hel hög av dem blev kjempeledsna för mitt inlägg där jag råkade skriva att de var för lata för att jobba med skitjobb (vilket iofs är sant) så jag ber om ursäkt, ni är inte lata. Och rika. (SKÄMT).

Det som är härligt med just mina bloggläsare, det är att alla förstår att det är just på skoj. Trots detta så händer det faktiskt att man får en och annan sur kommentar (ja vet, jag får hat-kommentarer!! Halfway to B-kändis, baby!) av folk som antingen fått sin humor bortopererad vid födseln, eller, ve och fasa, har en annan slags humor än mig. (Hehe.)

De personerna har jag ödmjukt bett dra åt helvete samt gett dem rådet att börja läsa andra, mindre provocerande bloggar, exempel på detta är Ernst Kirchsteigers mysblogg.

Men ni andra. Ni fattar väl? Ja, ni förstår. Fina bloggläsare <3

Anyways. Nu ligger jag här i min lilla norska lya och ser tillbaka på året som gått. Jag invigde året i Brasiliens Fortaleza för att sedan flytta tillbaka till Sverige och Göteborg, vidare till Karlskrona och sedan till slut, återigen avsluta året här i Oslo.

Guaraná och acai... damn good.

Mot 2014 och nya äventyr!

Gott nytt år på er! (Och ge fan i att ta illa upp av min blogg!)

Krisen

Ett av mina tidigaste minnen är från när jag var 6 år och lekte på lekplatsen i Malmö nära där vi bodde. På något sätt hade jag fått reda på/räknat ut att om 2 år skulle jag vara 8. Jag minns fortfarande känslan av hur oerhört långt in i framtiden jag tyckte det var att bli 8 år.

Nu har jag (kanske) som bekant fyllt 25 och krisen är ett faktum.
Kära bloggläsare, nu är jag på väg utför. Piken är uppnådd, de härliga tiderna över, nu är det bara att börja vänta in the sweet release.

Fast egentligen är det väl en hel massa grejer man ska hinna med innan the sweet release. Gifta sig, skaffa hus, barn och bli pensionär.

Men trots min numera respektabla ålder är det mycket av detta jag inte förstår mig på. Barn till exempel. Vad är de? Vad gör de? Och framförallt, vad tänker de?
Hur vet man om de är glada eller ledsna? De skriker ju oavsett! Jag förstår ju att de som vanliga människor behöver äta, sov och bajsa, men hur vet man när de ska göra vad?

Och pensionen kan jag väl nästan glömma. Hittills har jag jobbat ca 11 månader sedan min examen för 2 år sedan, och kanske 1/3 av den tiden i Sverige. Nä, man får helt enkelt bli självförsörjande som pensionär. Får väl bli vegetarian då för det kanske blir svårt att jaga med gråstarr och nyopererad höft tänker jag. Eller skaffa katt. De äter ju sällan upp sina byten, och skulle de inte fånga något, ja, då kan man ju alltid äta upp katten.

Ja, jag förstår att ni tycker att detta bara är rent svammel, men det är så det här bloggen kommer utveckla sig nu när jag börjar bli till åren. Minnet är inte som förr. Den vitsiga atmosfären i bloggen kommer bytas ut mot deppiga tankar och prat om att elpriset börjar bli på tok för högt.

Det kanske är lika bra ändå med tanke på att jag börjar få hat-kommentarer av folk som inte förstår ironi! Det är sorgligt men samtidigt mycket MYCKET roligt! =)

Jag hoppas snart på mer bloggenergi och nu är det bara 6 arbetspass kvar till juleferieeeeeee!

Kram
/Panchisen

Jag har ont

Kära bloggläsare.

Jag har någonting fruktansvärt att berätta. Den senaste tiden har jag varit ganska begränsad i min beachvolleyträning. Detta beror på att jag har fått sjukt ont i min högra axel. Denna har gett mig besvär tidigare, men då blivit bättre av rehabilitering. Nu känns det som om det är 1000 gånger värre.

Jag har förstått av diverse bloggar att det är någon fantastiskt tillfredsställande med att skriva att man har just ont. Tidigare har jag inte förstått poängen med att tala om för alla att man har ont och är begränsad i sitt utövande, men då en så stor majoritet väljer att göra det så tänker jag att det måste ju vara bra till något.

Men det är inte nog där. Jag hävdar nämligen att jag har dubbelt, nej trippelt, så ont som alla ni andra!
Om ni tänker er den värsta smärtan ni någonsin upplevt, så är min smärta i axeln lite värre. Eller mycket faktiskt.

Om du spelar volleyboll och får ont någonstans och vill säga aj, tänk dig då att jag vill skrika AAAAJ jättehögt, så ont har jag.
Jag utgår från att ingen av er kan sätta sig in i min smärta, men jag kan inte förklara den på ett bättre sätt, jag är ledsen.

Nu ligger allt fokus på rehabilitering så att axeljäveln är good to go i februari och att ni slipper utsättas för sådana här fruktansvärda inlägg i framtiden.

Såhär högt (eller lite högre) vill jag säga AJ!

P.S. Det är synd om mig.