Det är som vanligt ett tag sedan vi hördes och för ovanlighetens skull så finns det faktiskt en orsak till det.
Ni vet när man vill gå och lägga sig i två månader? Så har jag känt hela detta året.
Funderingarna kring varför jag har känt mig så har varit många, men som med allt annat i mitt liv så tar logiken över till slut. Jag har blivit gammal. Det är så här det känns att nå den mycket respektabla åldern 27. Jag tog naturligtvis min gammelhet på stort allvar och försökte tillfredsställa den på alla sätt och vis.
Men när jag pratade med mina jämngamla kamrater kom det fram att jag nog var lite ovanligt trött ändå. Kanske mer som en 97-åring än som en 27-åring.
Efter två besök hos läkaren (och en hel massa gnäll om hur fruktansvärt dåligt vården fungerar i Sverige, och vart fan används våra skattepengar till, och en insikt om att jag inte betalar skatt i Sverige och verkligen borde hålla käften) får jag svaret att mitt järnvärde ligger på tok för lågt.
Och ni vet vad man brukar säga; med facit i hand har även Malin Linde rätt.
Jag insåg att tecknen på att min kropp inte mådde bra hade varit många. Otroligt många. But the brain wants what the brain wants om man säger så. Den vill ju iallafall sällan erkänna att den är sjuk.
Lite såhär har diskussionerna mellan hjärna och kropp gått:
Kroppen: Jag är deppig..
Hjärnan: Vi äter choklad!
Kroppen: Nu är jag fet och deppig
Hjärnan: wtf
Hjärnan: Nu går vi och tränar!
Kroppen: Det kan du fetglömma.
Hjärnan: Meh! Sluta slöa vafan
Kroppen: Om du går till gymmet kommer du ångra dig
Kroppen: Får andnöd av de två trapporna upp till gymmet
Kroppen: Benen börjar skaka av knäböj med 60 kg
Kroppen: Ser ut som Gollums crackmissbrukande albinokusin som är född och uppvuxen på Grönland
Hjärnan: Ah, det är såhär folk ser ut som bor i Sverige året om!
Går och shoppar julklappar på Storo senter i Oslo. Går förbi ett café som heter Lille Persille som har en dikt om en persilja på väggen
Kroppen: Börjar storgrina över dikten
Hjärnan: Vad i hela helvetet..!?
Kroppen: *hulkar* det.. är.. så... synd.. om.... PERSILJAN!!
Hjärnan: Allså vafan är det med dig, glöm den jävla persiljan nu!
Kroppen: MEEEEN.... PE..EEEE...ERSILJAN!!!
Hjärnan: Skit i julkapparna då
Hjärnan: Nu går vi till jobbet!
Kroppen: Gå du.
Hjärnan: Du måste följa med!
Kroppen: Somnar på lunchrasten
Kroppen: Somnar på bussen hem så att en annan passagerare väcker mig på ändhållplatsen.
Hjärnan: Köper våfflor för välgörenhet av två tioåringar utanför Rimi
Kroppen: Börjar storgrina
Pojkarna: Var det inte goda våfflor?
Hjärnan: Asgoda tack så mycket!
Kroppen: Slänger växeln på pojkarna och springer gråtandes därifrån
Kroppen: Jag är skitsömnig och mår illa på morgnarna nu
Hjärnan: Du skulle bara våga...
Kroppen: Du kanske är gravid! :D
Hjärnan: Asshole
Ja, men nog om mina monologer nu. Summa summarum så vet jag ju faktiskt vad som felar mig nu, vilket är otroligt skönt! Jag fick järntabletter utskrivna, men googlade ändå efter järnrik mat och kom över den här listan på matkalkyl.se
1. Grisblod rå
2. Nötblod rå
3. Blodbröd paltbröd
4. Blodbröd fullkorn hårt
5. Blodpudding blodkorv fett 13% stekt
6. Blodpudding blodkorv fett 14%
7. Grislever rå
8. Blodpudding blodkorv fett 19%
9. Blodpudding blodkorv fett 8% stekt
10. Renkött torkat
And so it goes on. Men eftersom jag äter kött väldigt sällan nuförtiden så tänkte jag be er kött- och blodfantaster om lite råd.
När ni käkar rå grislever, hur förpackar ni det? Allså om man typ ska ta med det som matlåda på jobbet, värmer ni det i micron eller slicar ni liksom upp det på ett litet blodbröd kanske?
Och hur gör ni med det råa blodet? Kan man typ mixa ihop en fräsch smoothie med lite chiafrön och toppa det med en kvist citronmeliss?
Ja hur som helst, TIPS MOTTAGES TACKSAMT!
Simma lugnt nu mina kära läsare, och lyssna på era kroppar när de jävlas med er!
