Du som röstade på SD igår. Du är inte rasist. Jag fattar.
Men jag vill berätta en sak för dig. Jag bor för tillfället i Oslo. Det är tredje hösten jag bor här, jag trivs bra. Jag trivs fantastiskt bra faktiskt. Jag bor här med min pojkvän i ett mysigt och fint område, och nästan varje gång jag går utanför dörren så slås jag av vilken härlig och vacker stad Oslo är.
Jag har slitit med det. I Sverige alltså. Ja, att hitta en stad som jag trivs i, som har allt.
Men det är med blandade känslor jag älskar Oslo. Du förstår, det ligger ju inte i Sverige. Sverige, mitt land. Där jag är född och uppvuxen. Där jag har min familj, ja, hela min släkt. Där jag har alla mina barndomsvänner. Det är landet där alla talar mitt språk, där jag hittar allt jag behöver och där jag förstår samhällssystemet.
Sverige och Norge är fantastiskt lika. Det bor ca 140.000 svenskar i Norge och det är egentligen inte alls mycket som skiljer länderna åt. Ändå har jag svårt att svälja känslan av att Norge inte är mitt land. Kan du förstå känslan av att bo i någon annans land? Och inte ens av fri vilja, utan för att du måste?
Har du varit utomlands någon gång? Kanske varit med om att man inte ens kan fråga om vägen eftersom man inte talar språket?
Tänk dig att du skulle vara förföljd i Sverige på grund av dina politiska åsikter. Kanske blivit våldtagen och torterad. Tänk dig att du skulle vara rädd att dina barn skulle bli mördade. Att du behövde fly till Irak. Eller kanske Sydsudan? INTE FÖR ATT DU VILLE! Utan för att du var tvungen. Du skulle behöva lära dig ett nytt språk, och utan tvekan nya kulturella koder. Kanske försörja dig på ett jobb långt under din utbildning.
Men du är inte rasist. Jag fattar.
Det är inte så att du vill skicka ut alla invandrare. Kanske inte ens stoppa dem som ännu inte kommit? Du är bara så förbannat rädd om vår välfärd.
Kanske känns det konstigt att en familj som inte pratar svenska har flyttat in i din trappuppgång?
Eller kanske gick det där jobbet som du sökte till någon som inte ens har svenskt efternamn. Men låt mig fråga dig en sak. Säger inte det mer om dina personliga egenskaper och färdigheter än vad det gör om arbetsgivaren och den som fick jobbet?
Och denna välfärd som du är så rädd om. Är det din egen? Är det din personliga välfärd? Har du jobbat ett helt liv och betalat skatt? För om alla jobb du söker går till någon annan.. då kanske det är så att du inte alls bidrar till Sveriges välfärd?
Nej, välfärden är något som tidigare generationer byggt upp. Det är bland annat min farmor som jobbade som sjuksköterska. Och min morfar som var journalist. Och jag tror att de hade varit förbannat stolta om jag, och min generation, ville dela med oss av detta. Om vi ville använda vår välfärd till att hjälpa människor i behov!
För hur mycket vi än blundar för dem, så kommer de alltid att finnas därute. Hur mycket vi än gömmer oss bakom vår välfärd så kommer de alltid att drunkna i Medelhavet. Och du kan säkert använda välfärden till att köpa jättemånga öronproppar, du kommer ändå höra bomberna som faller över Gazas befolkning.
Men det är ju inte detta du vill, du är inte rasist. Vi fattar. Det är inte det att du personligen vill att lokalbefolkningen i D R Kongo ska bli slaktade i sitt eget land, det går bara inte att hjälpa alla! Rätt! Det går tyvärr inte att hjälpa alla. Men det går att hjälpa många.
Och varför i helvete ska då Sverige ta emot så många flyktingar när ingen annan gör det? Hur kan det vara så att en svensk stad som Södertälje tar emot fler flyktingar än hela USA? Är det rättvist? Hur kan Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Norge och Danmark stänga sina gränser? Och bara lämpa över allt ansvar på oss?
Jag känner igen din frustration, din oro. Jag såg den på bussen i förrgår. En pojke som för sitt liv inte kunde förstå varför han skulle behöva städa sitt rum när han kom hem, medan hans lillasyster skulle slippa. Han skrek och grät, han var så arg! Men hans pappa tog det med ro.
Han visste nog att detta var en helt normal reaktion för ett barn i 8-årsåldern.
Visst är det tur att man i Sverige får rösträtt först vid 18 års ålder, så att sådana resonemang enkelt kan undvikas?
För jag, och många med mig, ser det som ett privilegie, inte en börda, att få visa världen att det går. Att det går att behålla sin välfärd och att samtidigt visa medmänsklighet!
Och fram tills igår var jag så stolt över Sverige. Mitt land! Mitt land som skulle visa att det visst gick.
Men sedan hände något. Där jag kände stolthet kände du rädsla. Och där jag kämpade för öppenhet så kämpade du emot.
Du hävdar kanske fortfarande att du inte är rasist. Jag fattar.
Men DU har sett till att ett rasistiskt parti har blivit tredje störst i vårt riksdagsval.
Och jag hoppas att du är jävligt medveten om det.
