Gruppspelet och slutspelet gick galant med idel 2-0 vinster fram till finalen. Eftersom sanden är ganska tung i Malmö hade jag svårt att komma upp ordentligt och spikade inte så jättebra. I en av gruppspelsmatcherna var det en tjej om tog high defence på en transitionboll från mig som var allt annat än hård. Domaren blåste av henne och diskussionen satte igång. "Det är sådär hårt som damer kan spika" säger tjejen och sekunden efteråt hörs min röst skalla genom Västra hamnen:
"DET DÄR ÄR INTE MIN HÅRDASTE SPIKE! ! !"
Efter en vädjan till Åsa om pass på nätkanten blev resultatet av ren adrenalin två bollar hårt i sanden och mina enda spikes under turneringen. Nöjd!
Finalen blev en riktigt välspelad tresettare mot Mia och Sandra som tog hem segern för denna gången. Men eftersom jag är tjej så blir jag absolut inte bitter över att förlora. Visste ni att vi saknar genen för frustration vid förlust?
Enda gången vi möjligtvis kan uttrycka frustration är i hushållsarbetet när något går på tok. På sin höjd kan vi knyta näven i fickan och muttra järnspikar när kakorna bränns vid eller dammsugarpåsen är full och vi har glömt att köpa ny. Och vi skulle definitivt inte skriva Era bajskorvar på motståndarnas segerpost på facebook.
Här har vi ett exempel på hur det kan låta när man låter sin frustration ta över och hotar att förstöra domarens karriär..
Usch, jag vill inte ens tänka på hur Jonas Reckerman låter när han
bränt vid kakorna.
Nya tag nästa vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar