Då var det dags..

..att lämna Oslo för gott. Eller för gott ska man ju aldrig säga, men för den här gången. Och trots att jag har haft en smått bekymmersam höst, och trots att det skulle bli så att det var denna tiden jag skulle "offra" för att få spendera en väldigt mycket mer bekymmerslös vår i Brasilien, så är det en liten del av mitt hjärta som känns väldigt tung.

Oslo har under hösten självklart bjudit på mycket jobb, men även skratt, gråt, och otippat mycket Harry Potter. Är det verkligen för barn? Det är ju skitsvårt att hänga med.

Vill passa på att tacka alla duktiga och snälla beachvolleybrudar, för att jag fått nöjet att träna med er under hösten! Troligtvis gör det en enorm skillnad i fortsatt bollkontroll ;-)

Vill även passa på att tacka..


Liten solstråle!

..den otvivelaktigt finaste nordmannen(?) Janne P som tagit hand om mig, och som, då jag längtade efter mina föräldrar som allra mest, bjöd hem mig till sina egna, på en fantastisk familjemiddag, filmkväll och övernattning :)

Se! Kristin har med sig en rullstol
överallt, ifall hon finner någon i nöd,

..den otvivelaktigt flinkaste ergoterapeuten i Norge, som lyst upp de dagar på jobbet som känts som allra tyngst. Som jobber och jobber och aldrig ger upp! Jag har aldrig skådat en flitens lampa lysa så starkt! Kristin J-B vad hade jag gjort utan dig?










Vi ses i Brasil!!

..Anne-Lene H som både stått för husrum då endast gatu-alternativet återstod, samt vallat mig genom de allra konstigaste norska Tv-program, i allt från hund-kyssar till total bitch-makeover. (Vad kollar ni nordmän på egentligen??)








Älskar folk med bra utklädnader!!

..och sist men inte minst, en fantastisk kombo i form av Tilda J, tack för att du lyssnat på allt mellan himmel och jord, för alla skratt som lyst i den mörkaste hösten, och tusen lyckönskningar till din fortsatta resa!







Jaa, nu blev det ju ett väldigt känslosamt inlägg och det kanske inte är så likt mig..

Men man är ju inte gjord av sten.