Men är det egentligen så att en liknande lag kunde behövas även i andra situationer? Exempelvis vid rån?
Om ett rånoffer mot all förmodan skulle bli rädd vid tidigare nämnt brott och kanske bli paralyserad, inte kunna säga något? Kunde egentligen åklagare då BEVISA att offret faktiskt inte inte VILLE bli rånat? Om offret inte vid upprepade tillfällen sa "Nej, nej, råna mig ej!", kunde det vara så att offret faktiskt ville, hade lust att bli rånad? Eller hur bevisar man i efterhand att offret blev utsatt för brott?
Kanske offret till och med hade pengar eller andra värdesaker synliga för rånaren? En utbuktande plånbok i bakfickan? En dyr handväska? Kunde detta föranleda rånare och annat löst folk att anta att personen i fråga gärna ville bli rånad på öppen gata? Eller i sitt eget hem? Eller ett sovrum på ovanvåningen på en fest?
Och jag förstår rakt inte hur en endaste mördare kunnat bli dömd. Vem kan bevisa att mordoffret faktiskt SA till förövaren "Snälla, jag vill inte dö! Det passar inte just idag"? För om han inte sa dessa ord, hur kunde då mördaren uppfatta att offret inte ville dö?
De måste ha haft en sk tyst överenskommelse.
Jag har hört om dessa överenskommelser. De finns visst lite överallt.
Och jag vill bara säga en sak; om det är någon av er läsare där ute som anser att vi har en sådan, skriv ett brev. För isåfall behöver du och jag prata.
För om DNA-bevis inte hjälper
och ett nej inte hjälper
och när den högste polischefen säger att "kan du inte stoppa en våldtäkt, så njuter du"
Vad ska man någonsin tro?
Vad faan ska man någonsin tro?
Ska man skratta åt det faktum att det kanske behövs en samtyckeslag i Sverige?
Eller ska man kanske gråta?
PS. Jag vill inte ha sex med dig heller. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar